Hej alla där ute!
Egentligen behöver jag inte förklara varför jag har varit så tillbaka dragen, men jag känner ändå att jag behöver säga hur det ligger till och varför jag inte har varit aktiv som förr.
Jag har till och från under de senaste 6 månaderna velat fram och tillbax när det gäller bloggen, ska jag fortsätta eller inte. Jag har haft pauser, varit skit dålig med att uppdatera, försökt hitta inspiration och försökt göra något åt det här.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag gör exakt det jag älskar och jag är otroligt stolt över vart jag står. Men jag tog beslutet av att fortsätta med bloggen och jag kommer inte lägga ner.
Men jag har däremot hållit mig till mitt, alltså jag har inte gjort de saker jag gjorde förr. Jag har lixom inte orkat och det har med att jag har haft massa saker runt om kring mig som stoppat mig att fortsätta framåt och det har varit sjukt jobbigt.
Har haft otroligt mycket problem med mina händer och besökt sjukhuset många gånger för att få veta varför jag har så ont. Nu har jag fått en diagnos och det finns ingen ”botemedel” till detta. Med andra ord så måste jag leva med detta ”problem” livet ut. Men jag ser det inte som ett problem utan jag fortsätter leva som jag alltid gjort. Man måste tänka positivt oavsett! Sen har det varit extremt mycket på mitt jobb och jag har verkligen inte orkat göra ett skit efter jobbet. Det är tufft och jobba med barn och ungdomar. Men jag älskar mitt jobb och det får mig att vakna upp på mornarna.
Jag håller även på med en ADHD/ADD och PTSD (posttraumatisk stress) utredning. Jag har varit om väldigt mycket, redan när jag föddes håll jag på att dö eftersom jag blev sjuk, när jag var 5 år hände det en annan hemsk händelse, när jag var 7 år hände en annan sak osv…! Och det blev aldrig bättre utan jag har bara undervikt allt och försökte få hjälp för 6 år sen, vilket jag fick till en gräns. Men nu tog jag mig i kragen för att göra en riktig utredning för att veta varför jag är på ett viss sätt.. Men för mig är inte detta ett problem utan jag ser detta som en fördel. Jag är inte dum i huvudet heller för att jag skulle ha något sånt. Det är inte så att jag är deprimerad och vill ta livet av mig. Utan jag ÄLSKAR livet och vad den har att ge. Livet är för fan underbart. Jag behöver bara hjälp med att hantera vissa saker i livet. Tex att jag är jävligt utåt agerande och kan tända till utan anledning. Mitt liv är anledningen till varför jag finns där för ungdomar och varför jag vill hjälpa dom. Ingen ska behöva gå igenom det jag gjort. Men jag skulle ha gått igenom samma sak igen eftersom jag är nöjd med vem jag är. Hade dessa saker inte hänt mig hade jag aldrig varit den jag är idag och jag vill inte vara någon annan.
Jag är egentligen en snäll människa och inte alls svår att hantera, men jag blir oftast missförstådd och det är för att jag är rätt ärlig av mig och rak på sak. Och det är en sak som många inte kan hantera och därför hamnar jag i konflikter lätt. Jag vet att det finns så mycket människor som är i samma situation som mig och jag blir alltid lika glad när människor vänder sig till mig för att bara prata. Man ska aldrig ge upp! ALDRIG!
Jag skriver detta för att ni ska förstå mig och förstå vart jag står idag. Jag vill vara ärlig mot er läsare eftersom ni betyder otroligt mycket för mig. Jag blir alltid lika glad när ni kommer fram och ibland lite för glad eftersom det betyder otroligt mycket för mig när ni säger något fint om min blogg.
Man är aldrig ensam om saker. Jag är otroligt glad att jag har mina vänner eftersom de alltid finns där för mig och det uppskattar jag.
Det här är därför jag inte varit så jätte aktiv eftersom dagarna har varit upp och ner och det har varit många besök på sjukhuset. Jag är inte alls nojig över att få en diagnos. I stort sätt har väll alla en liten gnutta ADHD. Jag är inte heller så hemlighetsfull när det gäller mitt liv. Jag är väldigt öppen och kan stå för det som hänt mig och det är därför kan jag skriva öppet här i bloggen.
Det finns bara en sak som jag inte kan skriva ut som hänt mig när jag var jätte liten och det har med att jag inte är redo för att dela med mig på detta sätt. Men jag har inga problem att prata om det med tanke på att jag berättar det i en dokumentär som jag medverka i.
Jag är mig själv, alltid! Jag är den jag är och jag är fan ta mig stolt över mig själv och det är INGEN som kan förstöra något för mig. Älskar livet! Nu kanske ni får en annan bild av mig. Vi alla är människor, döm inte den som står bredvid dig, för du vet inte vad den personen har gått igenom! Vi måste ta hand om varandra och respektera varandra för den vi är!
Tack för att ni tog er tid att läsa detta inlägg. Jag uppskattar er!
