Så sjuk mycket jag har nu o göra.
Ligger efter med väldigt mycket saker och nu. Måste fixa plugget och andra saker. Men det känns som om jag inte kommer någonstans trots det hårda jobbet jag lägger.
Men jag måste få in rutinerna och börja göra smartare val.
Idag är det sista dagen på DBT behandlingen. Jag kommer självklart fortsätta ha kontakt med min behandlare pga trygghet. Jag är nog inte redo att släppa taget helt. Men Det är sista dagen på gruppterapin. Detta har vart den viktigaste saken i mitt liv och jag vet att jag kommer bli jätte ledsen när jag måste säga hejdå.
Men jag har märkt vilken stor förändring jag gjort den senaste året… och det är helt sjukt hur det slutar!
När jag började min behandling för lite mer en ett år sen så hade jag precis träffat en snubbe. När jag träffade han så gick i stort sätt allt åt skogen, jag va ett nervvrak och visste inte alls hur jag skulle göra. Jag mådde i stort sätt piss och kände hur livet ba sög. Jag mådde så jävla dåligt och att dejta den snbben gjorde saken absolut inte bättre, utan sämre om jag får säga så.
Jag har alltid haft en 2 veckor förbannelse. Efter 2 veckor så fakka sig allt vilket det gjorde med den där snubben. Allt gick för snabbt. Hur som helst, jag överlevde det, jag lärde mig och ta kontroll och hantera det.
Nu ett år senare har jag återigen börjat träffa en kille. Jag är väldigt anti killar och vill typ inte dejta. Så jag gör det väldigt sällan. Men det tog mig 1 år för att börja prata dagligen med en kille, träffas och umgås.
När jag ser tillbaka hur jag va för ett år sen och hur jag är idag så kan jag se dom stora förändringar just i kärlek. Jag blir inte ”kär” på en gång. Jag tycker om denna kille väldigt mycket, det gör jag. Och självklart får jag mina utbrott då o då. Men där kommer ADHD in i bilden. Men det som är så bra med han är att han blir inte arg, han ber mig inte dra utan han lyssnar och har en sån mjuk röst att jag blir lugn. Han blir inte arg och säger massa dumma saker till mig. Han förstår, han vänder på allt och försöker få mig o tänka annorlunda. Det där, de kallar jag för guld.
Vi har snackat i 2 månader, det är sjukt, 2 månader. Jag tänkte 2 veckor och sen fuck off. Men vi är i första fasen, dejtar. Och jag har ju alltid bråttom, så jag vill bara stressa fram saker medans han vill verkligen lära känna någon. Smart kille!
Trots att jag inte får exakt allt jag behöver i detta så lär jag mig hur jag ska hantera saker, jag har blivit lite mer av att jag inte orkar bry mig om saker o ting. Hur som helst, känslan är skön och att må dåligt är inte lika jobbigt, panikattackerna är inte lika farlig och ångesten kan jag hantera.
Så med andra ord. FUCK OF BORDERLINE! Jag äger dig, du äger inte mig. Jag bestämmer och du lyssnar!
