Detta kan bli ett sånt där jobbigt och långt inlägg med onödigt men intressanta inslag med en hel del stavfel och irriterande fel. Tur nog så är det min blogg och det är jag som bestämmer hur jag vill skriva.
Just nu har jag massor av känslor inom mig som jag behöver få ut och jag önska att det var fredag idag så att jag kunde få släppa ut det och gå vidare. För just nu behöver jag ingen som ”förstår mig” eller säger ”att allt kommer ordna sig”! Ibland behöver man bara få släppa trycket, älta lite och sen gå vidare. Jag behöver få ut mycket från mitt förflutna och tyvärr kan jag inte prata om vad som helst med mina vänner. Det blir svårt, jag vet hur det slutar och de lyssnar inte på samma sätt som en psykolog gör, tyvärr. Ta det inte fel, men om man inte vill höra eller inte vet hur man ska reagera så blir det inte samma sak. Jag tror att det är därför jag mer en gärna hjälper andra vare sig jag känner dom eller inte. När man själv gått igenom eller går igenom något riktigt jobbigt så är det viktigt att finnas där och kunna dela kunskapen, till en gräns som man själv klarar av. Här om dagen fick jag veta något väldigt hemskt om en ungdom och hade jag inte haft erfarenheten eller intresset skulle hen inte veta vad hen skulle göra. Som tur, visste jag direkt vad som skulle göras och därför tog jag med hen till psyk akuten för att göra första försöket. Imorrn ska jag ringa lite samtal, vänta på remis och sen se vad nästa steg är. Som tur så vet jag att mina vänner skulle hjälpa mig om jag behövde det. Men jag vet bara en person som skulle fatta vad en panikångest är och vad man ska göra ifall jag skulle få. Av erfarenhet vet jag också att jag måste klara mig större av tiden själv om min mamma inte finns tillgänglig, för hon är den som skulle komma direkt om något skulle hända. Och av de erfarenhet vet jag hur jobbigt det är att må så jävla dåligt och därför är det ännu viktigare att kunna hjälpa andra ifall inte det finns några läkare som kan hjälpa. och det gör jag mer en gärna till en gräns som jag klarar av. annars drar jag in människor jag vet har erfarenhet och kan hjälpa till.
Jag blev för 2 månader sen 7 diagnoserad och det var sjukt jobbigt i början, men nu känns det rätt bra. Dock JÄVLIGT jobbigt när folk runt om kring säger ” aa men alla har adhd” eller liknande, för en av mina diagnoser är ADHD. Jag har absolut inga problem med att ha diagnoser, utan tvärt emot. Jag ser det som fördel för mitt arbete. Mina ungdomar kan inte använda sina diagnoser emot mig eller säga att jag inte förstår, för jag fattar hur det är!
Mitt liv går fan ut på att hjälpa andra. Kolla bara på bloggen, jag försöker pusha ut folk, sprida deras musik och samma sak med ungdomar, hjälpa dom med att klara av vissa saker i skolan eller bara ge lite positiv energi!
Idag när jag spendera flera timmar på psyket så fick jag massor av känslor och jag ville bara krama om de som var där för jag kunde känna av vissa smärtan. Men jag är otroligt tacksam över mitt hjärta och den känslan jag har. Även glad över att jag vågar gå ut med dessa saker, det ger kontakter och det hjälper andra.
Jag vill inte att ungdomar ska gå igenom dessa saker ensamma, det är så jävla jobbigt. Jag har tur att ha så fina människor runt om kring mig och en mamma som finns där 24/7. Den turen har inte många. Men jag fajtas med mins problem varje dag och jag försöker få dom till något positivt. Men ibland blir det för mycket och jag kan inte kontrollera mina känslor, därför går jag från glad, arg och otrevlig hela tiden. Däremot tycker jag att alla människor ska gå till en psykolog, det är jätte nyttigt. Jag går på en KBT behandling för att ”bota” 3/7 diagnoser. Dock har jag blivit värre enligt min mamma, men det kommer gå upp och ner ett tag. och sen blir jag skit bra hahaha.
Idag mår jag bra, men vad som händer imorrn har jag ingen aning om. Igår mådde jag piss och när jag vakna var det samma sak tills jag var hos min rehab och fick bollmasage. Ta det inte fel, jag älskar mitt liv och vad livet har att erbjuda mig. För mitt liv går åt rätt håll och jag har det riktigt bra, men mitt förflutet har hunnit i kapp mig. Men tuuuuuuuuur nog så får jag hjälp. Jag tror att det min mamma sa till mig igår gjorde en stor skillnad i mitt liv.
Jag har verkligen märkt att livet blir vad man gör det till och alla beslut man tar påverkar en, inte idag men kanske imorrn. Sen kan man ALDRIG skylla på sig själv när andra gör dumma saker mot en. Det har jag förstått idag, men de gjorde jag inte igår.
Och där sätter jag punkt för kvällens långa blogginlägg
