Jag må vara riktigt jävla knasig i bloggen, men jag älskar att jag är så. Här om dagen fick jag för mig att söka till en grej bara för att se hur långt jag kan gå. Det är nog vad hela mitt liv går ut på, att se hur långt jag kan gå. Så jag sökte och fick precis ett samtal där de sa att de ville träffa mig för en intervju.
Jag har inte berättat till någon vad det är jag gjort och jag har fortfarande tänkt att hålla det hemligt. Så jag ringde Mariella direkt och berättade, va tvungen. Hon är den första jag ringer till när saker händer mig. Det första hon säger att jag är sjuk i huvudet och skrattar som fan.
Jag skrattar fortfarande, jag vet inte vad jag gett mig in på, men jag är glad över att jag gett mig in på det. På torsdag ska jag på intervju och sedan får vi se vad som händer.
Fan… jag måste göra en förändring i mitt liv och detta är första steget. Med lite rädsla går jag in 100% som med allt annat jag gör.
Jag återkommer om en månad vad det är, allt beror på hur slutresultat ser ut.
Nu ska jag fixa klart tvätten och sedan iväg