Ibland, speciellt om nätterna kan jag få så mycket känslor och tankar att jag knappt vet vad jag ska göra av dom. Jag har sedan liten lärt mig att skriva vad jag känner för stunden och där med alltid, sen jag var extremt liten skrivit dagböcker. Jag skriver exakt det jag tänker och jag får verkligen ut allt då. Jag har lättare att skriva en att prata med människor. svårt o berätta saker. personliga saker.
När man har gått igenom riktigt sjuka grejer och varit med om saker som vi Svenskar inte får prata om eftersom det är så hemskt att andra personer knappt vet vad de ska ta sig till. då får man istället lust att skriva om det.
Jag har fortfarande inte lärt mig att prata om mina värsta händelsen i livet. När jag får bilder i huvudet så kan jag blir så ledsen att jag blir så arg att jag försöker fly från bilderna. Jag försöker intala mig själv att det inte har hänt, att det bara var en dröm. Men tänk er själva, ni förföljs av en händelse, en händelse som är så hemskt att tanken av den skapar ångest, panik, rädsla…….!
Jag kommer att påbörja en Behandling som heter DBT, den kommer att pågå i nästan 1 år. Har aldrig varit så rädd inför detta som jag är just nu. Samtidigt är jag otroligt glad över att få börja på denna behandling. Jag kommer äntligen att få lära mig att handskas av de hemska bilderna när han gjorde allt det där mot mig! Jag har inte heller några nära vänner som jag kan prata med om dessa saker. Det är kanske därför min mamma är den som jag ältar hos. Bara av att skriva det kan kännas jobbigt, men det är viktigt att få ut känslorna. Det är bra att gå emot det jobbiga, att handskas med rädslan. Om jag inte hade gått emot min rädsla hade jag inte levt idag. Jag hade inte suttit här framför min dator i min lilla lägenhet med hög musik på. Jag är tacksam över de val jag gjorde i livet, att jag inte fortsatte med att dränka mina sorger med droger o alkohol. Detta år är de första året i mitt liv som jag verkligen mår bra, att allt går riktigt bra för mig. Och så här vill jag leva. Visste inte ens vad lycklig var när jag var liten. Jag älskar att skriva när jag har dessa känslor. Det är då jag kan dela med mig av saker i mitt liv!
Att vara lycklig är det bästa som hänt mig, den känslan man har varje dag. Jag vill känna det varje dag. Men varje gång jag får en lyckorus blir jag så rädd att jag tror att den ska försvinna lika snabbt, vilket den inte gör, lyckan sitter kvar i all evighet.. En vana som följt med mig som liten, för jag visste att hände det något bra så skulle det hända något jävligt dålig som liten. Shitt, den där ångesten, klumpen i magen, den känslan bar jag på i 22 år! Det tog mig bara 8 år att få bort klumpen i magen. Men jag är inte klar en. Mycket kvar att jobba på.
Tack gud att jag har min mamma, syster och brorsan. Hade aldrig överlevt utan dessa tre människor. Dom tre har ALLTID funnits där vid min sida. Vänner har alltid kommit o vänner har alltid gått. Men dessa människor har funnits där för mig.
Har du aldrig blivit sexuellt utnyttjad, våldtagen, sett någon dö, självmordsbenägen, kommit från en destruktiv familj m.m så kan du aldrig förstå vad någon annan går igenom. Att prata med någon, berätta om saker man varit med om till någon som aldrig ens varit i närheten av det förutom sett på tv kan ALDRIG förstå! Där av, jag kan inte prata med mina vänner om saker som hänt mig. De kan inte riktigt förstå vad man menar. Därför tycker jag att de som jobbar med ungdomar som har varit med om saker gör ett så mycket bättre jobb ibland. Vi vet!
Jag är en otroligt känslig människa, men riktigt ärlig! Det ni läser i bloggen är väldigt ytlig. Sen kommer dessa inlägg som är 100% om mig som person, där ni får ta del av mitt liv. Där ni får lära känna mig lite bättre.
Jag kan reagera starkt på saker, men jag har nu fattat varför. Det är inte för att jag har ADHD som gör att jag är med aggressiv, det har med saker jag varit med om som liten som jag inte fått jobbat på och känslor jag har. Nu vet jag och nu kan jag göra förändringar. Det känns bra.
Nu ska jag sova! God Natt på er!
Förstår mycket av det du skriver. Dom där känslorna och bilderna som äter upp en. Skulle också börja i DBT efter ett år av olika utredningar (more to come) men dom har istället valt att sätta mig i egen terapi eftersom jag ska fortsätta utredas. Tror det blir bra…. Dom flesta som gått i DBT verkar tycka att det hjälper så hoppas du kan reda ut lite av det krångliga. Att göra det man brinner för och följa sitt hjärta är något av det viktigaste för att må bra! :)