Jag tror inte ni förstår känslan jag har just nu. Jag är inte så jätte ledsen över att jag inte ska plugga i LA denna termin, men jag har fortfarande en plats till våren. Så vi får se vad som händer.
Jag är en sådan person som överanalyserar allt och tänker för mycket. Hur jag va förra året och hur jag är nu är en stor skillnad, jag känner själv hur mycket jag växt och vilka förändringar jag gjort. Den diskussionen hade jag med Andrea igår. Hur jag reagerar över saker och jag hanterar vissa saker, det är inte alls som förr.
Träffade även en person här om dagen som jag hamna i en diskussion om, det personen gjorde var att trycka ner mig och kasta skit mot mig. För ett år sen hade jag blivit tokig och sagt massa dumma saker. Istället så stod jag där och ba okey, så nu försöker du trycka ner mig. Det är inte så jävla kul och höra vilket jävla psykfall man är pga att man har diagnoser, pga saker man varit med om som liten som påverkat mig. DET ÄR INTE MITT FEL! Det är lixom inte mitt fel att jag har slitits bland folk och det är inte mitt fel att jag blivit utsatt för diverse sak sen liten. Men jag tar inte separation lika hårt. Om jag blir tex dissad kunde hela min värld gå under, men så är det inte längre. Nu har jag slutat bry mig om sånt. jag stressar inte sönder mig och jag är inte paranoid. Ni förstår inte hur jävla skönt det är att känna sig så här stark.
