De händer ofta att jag tar bort det jag börjar skriva på. Jag kan sitta med ett och samma blogg inlägg i en timma bara för att jag tar bort och skriver om. Det handlar egentligen om att få skriva, inte att läsas. Jag har lättare att skriva om saker, inte prata om det. Just nu är mitt liv jävligt upp och ner. Och när jag blir så här då skjuter jag bort allt o alla från mig. Jag orkar inte se någon, prata med någon eller göra något. Jag stänger in mig i en bubbla. Jag har lärt mig att man måste vara ärlig mot sig själv och det är jag. Mår jag dåligt, ja då säger jag det och då vilar jag. För 6 år sen föll jag i en djup depression som jag sedan dess har brottats med. Jag är väldigt öppen om den tiden, hur jag gick i från mitt destruktiva liv och försökte vända på allt. Men vad gör man när barndomen hinner i kapp en? Då menar jag det man blev utsatt för? Jag har otroligt svårt och prata om detaljerade saker kring min barndom. Jag kan säga saker jag varit med om, men jag kan aldrig säga detaljerat.
Idag var en kollega från inblikk hemma hos mig på middagsmöte och vi prata om den nya podcasten jag ska spela in. När jag pratar med honom kan jag vara lika ärlig mot honom som jag brukar vara mot mig själv. När han fråga hur jag mådde så kunde jag säga exakt hur det var och jag kunde spy ut allt på honom. Få ut alla känslor. Han vet i stort sätt 85% av de jag gått igenom, men han vet inte detaljer. Vi hoppar rätt ofta från att prata om jobb till att prata om saker som jag gått igenom och när han från ingenstans fråga mig ”hur många gånger” så bröt jag ihop helt. Ni kanske inte förstår vad jag pratar om, men en dag kommer jag kunna skriva ut om det, den dagen är inte idag. Förutom att jag föddes sjuk och varit sjuk hela mitt liv har jag gått igenom saker som ett barn aldrig ska behöva gå igenom.
Jag känner verkligen att jag behöver hitta min inspiration igen, behöver hitta den där saken som fick mig att gå upp från sängen. Behöver hitta motivationen.
Vissa dagar kan jag må riktigt dåligt och då har allt hunnit i kapp och jag har låtit det komma, för varje gång det händer så lär jag mig något nytt och jag blir mycket starkare utav det. men hela processen dit är otroligt jobbigt. Men tur nog så har min arbetsterapeut styrt upp ett täcke till mig som har kedjor och väger 6 kilo. Den ska ge en lugnare sömn. Så jag ser fram emot och testa.
Nu ska jag försöka sätta mig o kolla på tv och koppla av. Kanske spela lite GTA och dricka ört te.
Men missförstå mig inte. Jag älskar livet och allt det den har att ge. Jag har det riktigt bra. Men dessa trauman som jag aldrig bearbetat har börjat komma efter mig! Och det blir svårt att le. Jag älskar min familj, mina vänner, min lägenhet och mitt jobb!
Men bara av att lyssna på positiv musik, skriva och prata med mamma så känner jag mig bättre!
Ta hand om er själva, gör saker som ni bara mår bra av och har ni eller går ni igenom något väldigt jobbigt så ta itu med de. För det kommer påverka dig väldigt mycket i framtiden.
Här hittar ni bilder mig genom åren. hahah
