Ibland undrar jag om denna livsstil är värt det. De finns en del av mig som jag inte längre tycker om, den där bitterheten som skjuter undan alla människor. Jag vill inte va så, jag vill inte skjuta från alla. Ibland kan jag kolla runt mig och tänka ”hur gör dessa människor som har så mycket vänner runt om kring sig”.
Sen kommer jag på att de inte har 9 diagnoser och de fungerar normalt. Jag å andra sidan har 9 diagnoser som jag måste kämpa med varje dag och varje dag är en kamp. Jag må ha gått på DBT och jag må har lärt mig en hel del, men det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt.
Jag kan bli så arg över absolut inget, jag kan känna mig så missförstådd och dum i huvudet att jag istället skjuter ifrån människor och är ”ensam”. Sen kommer folk o säger att jag har värsta drömjobbet och det jag gör är lyxigt. Om folk ba visste… OM de bara visste…!
Jag är extremt kreativ och det är något jag ska jobba med, något som passar mig och mina diagnoser. Men att hitta ett kreativ jobb, kunna leva på det är riktigt svårt. Jag tjänar just nu bara på att Dja. Jag vet att jag är en bra Dj, jag vet att min musik är bra och att jag får folk och festa loss. Men att fixa gig är inte det lättaste. Det är kämpigt. Vissa månader är jag fullbokad och vissa andra är jag inte det.
Varför klaga? Jag ska vara tacksam över att jag snart tar mig in i mitt 9 år som överlevare. Kan inte fatta att det snart har gått 9 år och att jag kämpat i 9 år för att överleva. 2015 har varit det bästa året under mina 30 år. Det är jävligt sjukt att det är så. Men sen är jag väldigt tacksam över att jag lever. Det såg annorlunda ut för 9 år. Bara tanken av hur det var då får mig o må riktigt dåligt!
Men nu ska jag till Radiohuset o snacka om just kampen med diagnoser och hur jag får allt i livet o fungera.
