Funderar på att gå o lägga mig nu, känner hur tankarna bara snurrar och mitt humör går upp o ner. Jag är full medveten om vad det är för känslor och tankar vilket för en gång skull är skönt. Förut fattade jag inte varför jag helt plötsligt kunde bara bli så.
När jag ser tillbaka på hur jag var för ett år sen kan jag se en stor skillnad på då och nu. Efter att jag fick mina 7 diagnoser har allt blivit mycket klarare. Däremot vet jag inte om mina 7 diagnoser finns kvar. Borde göra om testerna tycker jag. Men jag är nöjd över hur saker o ting blivit. På något sätt har jag nästan klarat av alla mål. Det känns skönt. Det känns bra. Hur läskigt det en är så går allt om man vill. Allt går att klara av om man bara vill. Jag vill. Jag vill aldrig leva de livet jag en gång levde.
Nu finns det bara en sak, en liten men samtidigt jävligt stor sak som jag måste övervinna. Den händelsen i mitt liv har format mig till den jag är idag och den händelsen, den personen har jag så mycket hat emot. Och jag är INTE den som hatar. Jag vill inte heller hata någon. Hata är ett så stort ord. Men denna händelse som hände när jag var liten har verkligen skadat mig. Min tillit till människor, mitt sätt att se på saker, hur jag är i en relation och hela mitt liv har formats efter den händelsen. Hur jag en vänder och vrider på det kommer jag alltid påminnas av den händelsen tills jag en dag lär mig att hantera bilderna och tankarna.
Vi alla är människor och vi alla har gått igenom olika saker i livet. Jag fattar heller inte varför man ska döma ut folk för det man gått igenom och varför det ska vara så jävla läskigt att berätta om det. Jag är självklart rädd för att folk ska döma mig, men jag dömer mig själv mer en vad någon annan gör. Jag vet att jag är en stark person som har stora jävla brister, men dessa brister är inte mitt fel. Det är inte jag som orsakat detta och jag vet att det INTE är mitt fel att detta hände. Så ni kanske undrar vad det är jag pratar om, de e något som jag inte är redo att skriva med bokstäver här. Känner inte att jag klarar av det.
Jag önskar inte ens min värsta fiende ska behöva gå igenom det jag en gång fick gå igenom och de jag behöver gå igenom dagligen. Vi alla är människor och den smärtan, den ska ingen behöva känna. INGEN!
En sak jag vet att jag är bra på är mitt jobb, de e något som ger mig styrka, kraft och inspiration. Jag kan på så sätt stänga ut saker och gräva ner mig. Men nu, för första gången i mitt liv tar jag en paus från att jobba ihjäl mig. Jag tar det lugnt.
Min största svaghet är relationer. Men om man sen liten blivit övergiven i olika sammanhang blir separation inte så mycket lättare. Första gången jag skulle flytta hemifrån fick jag separations ångest. Jag hade ingen aning om varför jag fick det, jag skulle bara flytta andra sidan gatan. Idag förstår jag varför jag fick det. Att ha pluggat socialpedagogisk ungdomsarbete har vart ett av de bästa sakerna jag gjort. Jag lärde mig otroligt mycket. Mycket om mig själv.
No Comments